malinerika

Jag har kommit på att tiden går jävligt fort även om man inte har kul jämt. Snart är det ett år sedan Fredrik Sandberg försvann ifrån oss. Det är snart ett år sedan jag hamnade på sjukhus för självmordsförsök. Det är snart ett år sedan familjen Giménez sakta började försvinna ur mitt liv. Och jag vet inte hur jag ska sammanfatta året som gått sedan allt detta hände. Det har varit hemskt och ledsamt, men vissa stunder har även varit underbara och jag har faktiskt överlevt allt. Fortfarande har jag inte kommit på varför livet kanske ens skulle vara det minsta bra eller kul, men någon dag kanske jag faktiskt kommer på det? För just nu går allt, precis allt, åt helvete för mig.

Jag försöker hela tiden förändra mig själv, förändra småsaker som har med mig att göra men det fungerar bara ett tag och sen glider allt tillbaks till det vanliga igen. Hur förändrar man sig själv utan att misslyckas? Hur förändrar man sina dåliga vanor och gör dem till bra vanor istället? Och varför känns det som att alla andra lyckas med allt medans allt jag gör inte fungerar alls? Jag förstår mig inte på den här världen, jag förstår mig inte på människor men minst utav allt förstår jag mig på mig själv.